Är hemkommen från en Close-Up kryssning, av sällan skådat slag.

I glaset jag höll i handen, fanns ett överflöd av Fireball & Sprite. Av någon konstig anledning aldrig riktigt tomt.

  Mmm...kanelwhiskey och sprite. Halsbränna? JA! värt det? JAPP!

Tror bestämt att de närmast kommande 14 dagarna kommer att bjuda på rapar med kaneldoft. Kan lätt bli så när intaget blivit en del.

Mannen med Skägg hamrade på trummorna i F.K.U och de gjorde ett lysande arbete hela gänget. Stolt stod jag nästan längst fram med fyra magra fingrar i luften.

När klockan ramlade på framåt 01, sparkade jag ut partyfolket ur hytten. Tanten längtade mer efter pyjamas och sova, än barhäng och metal.

Vid 10-tiden klev jag och Skägget upp, tog ett par koppar kaffe och inväntade att-bli-människa stadiet skulle infinna sig. Ganska snart såg jag mig själv gå till baren och beställa. Vad? Fireball & Sprite igen, minsann. Kittlade dödsskönt i kistan.

Såg bandet Skitarg och Vader, båda svinbra och proffsiga.

Skitarg med sina clownplyten och ponytail rev även av guldlåten "bryta nacken av din häst", som fick publiken att haka på. De är skönt galna=)

Måste ändå säga att jag blev mest imponerad av Vader. Killarna är sjukt proffsiga och ljudet var klockrent. De har 200 gigs per år, vilket ger en ganska klar bild om hur samspelta de är.

Sprang bort till cafét för att införskaffa mig en macka, då mat i magen är en bra idé. Där fann jag ett något intressant erbjudande...

Något billigt och smaklöst erbjudande, men kanske var det någon som nappade?

En smörgås senare, toppades systemet med ytterligare ett par Fireball och sedan kaffe innan vi plötsligt var framme och det var dags att åka hem. Det lastades instrument och merch, rattades mot Uppsala och innan vi visste ordet av var vi framme.

Möttes av en Lillsessa som bjöd på chokladbollskaka och underhållning i form utav dans.

Nu har kroppen fått på sig en Onepiece, magen lite mat och armarna har fått kramat ett tonårstroll och en sessa.

På båten var tanten 20 igen. Nu känner jag mig plötsligt närmare 50.

Tänk, så det kan bli.

Idag har jag gjort något jag aldrig har gjort förut och som jag aldrig skulle kunnat tänkas göra. Trodde jag.

Jag har suttit nakenmodell hos en konstnär.

Sjukt nervös var jag inför det. Målade upp ett hundratals olika tänkbara scenarion i huvudet.

Jag släpper jordens äggfis och studions väggar kläs av min avföringsdoft, var ett scenario. Att konstnären ifråga ser mig och viker sig på golvet av skratt, var en annan. En tredje, att konstnären skulle attackera mig, stycka mig i små förpackningar & sälja mig till högstbjudande på Vaksala torg.

Kärleken i skägg fick skjutsa mig dit. Han ser ut lite som en Hell Angels medlem och hade isåfall adressen om ifall att jag skulle styckas upp. Ja, så han hade kunnat rädda mig alltså.

Iallafall.

Jag kom dit och mötte jordens varmaste människa, som bjöd mig och maken på kaffe och mackor. Vi pratade en stund innan maken drog iväg och vi skulle börja jobba.

Jag hade hela tiden full kontroll och hade inte behövt ta av mig ett endaste plagg om jag inte hade velat. Fick full frihet att säga ifrån, pausa och sitta i de poser som kändes bekvämast för mig.

Det var naket och avskalat. Fanns inte ett döljande plagg att gömma sig bakom. Inga murar att gömma sig bakom för att slippa visa sitt sanna jag. Bara ett "här är jag. Hej."

I två timmar jobbade vi och jag var hela tiden helt avslappnad till tonerna av klassisk 1600-talsmusik. Konstnären skissade av mig för att sedan ha material att jobba utifrån och när vi var klara, fick jag tre singerade skisser att ta med hem.

När jag stod där och tittade på skisserna utav min nakna kropp fick jag känslan av revansch. Känslan av att jag med dessa tog tillbaka min kropp.

Min sneda rygg som jag så länge skämts för och som under skoltiden var något jag mobbades för. Jag återtog den. Tog den till mig och älskar den.

Jag har lite för benig kropp, spinkiga armar, lite småvalkar och ett ärr efter kejsarsnitt. Jag har en sned rygg och platta fötter. Jag älskar varje liten del utav mig. För det är det som är jag och ingen annan.

Hej kropp, välkommen tillbaka!

 Vi stannar till vid hennes skola. I sista minuten som vanligt.

43 gånger fick jag tjata upp henne. 3 gånger fick jag säga nej till sommarklänning & bara ben i skolan. 5 gånger tjatade jag om att hon skulle äta frukost. 2 gånger, att hon skulle sänka ljudet på teven. Samma sekund som vi skulle åka, var det mitt fel att tjocktröjan glömdes kvar på skolan i fredags. Gömde mitt rufs under en mössa i hopp om att inte möta nån förälder idag.

När jag stannar bilen utanför hennes skola med tröttögon och orden: - Skynda dig, det ringer in om 1 minut!

Då lägger hon sin hand på min. Ser på mig med sina blå.

- Du är den bästa mamman.

Sekunden efter smälls dörren igen och jag följer hennes ryggtavla och det blonda rufset till hår när hon springer över skolgården.

Tack!

55 stycken.

När höstmorgonens kyla letar sig innanför pyjamasen och tröttheten är ett faktum denna måndag rabblar jag upp orden likt ett mantra.

55 dagar kvar.

När föräldralappar ska skrivas, gympapåsar glöms bort och stinker i hallen, matteläxor ska göras och när tjocktröjan behövs.

55 dagar kvar.

Om exakt 55 dagar sätter vi oss på ett plan ner till ett soligt Tenneriffa.

Med sommarkläder i resväskan ska jag spendera 14 dagar med familjen, långt bort från höstrusk och tidiga mornar. Då byter jag huttrande mornar över sölig kaffekopp och diskberg, till soliga sovmornar med kaffet vid poolkanten.

Ah. Plötsligt smakar morgonkaffet lite godare.

55 dagar.

Tänk att något så ytligt och oerhört fånigt som att ha fått tag på en 15 kronors blus, kan få en tant att känna glädje?

Det som skulle göra lyckan ännu större, vore att få tag på en pennkjol med hög midja och ett korsettskärp.

Sen skulle jag kunna stappla omkring här hemma och känna mig kokett med skolfrökenfeeling. Tror liksom inte att maken skulle klaga då iallafall...

Men ja. Glad alltså. Hurra!

Söndag alltså.

Har utfört ett VM i plock här hemma.

Lillsessans alla små pyssel bestående av modellerabollar i en trälåda (- dom är marsvin, mamma! lådan är deras hem!), toarullar och pennor, pärlor (vart kommer de ifrån?! jag har ju slängt ett ton redan!), sångtexter om kärlek och halvritade teckningar.

Tonårstrollet med kompis har kastats ut och tvingats iväg på långpromenad, då tonåringar framför datorer har en benägenhet att få hemmet att stinka gymnastiksal och hormoner. De må vara hur charmiga och söta som helst, men jäklar vad de kan lukta illa.

Inväntar kärleken med skägg som efter att ha lekt rockstjärna en smula, mellanlandar hemma en sväng innan han drar till Stockholm för att läckra sig lite till. Förväntar mig åtminstone lite grovhångel innan jag släpper iväg honom igen.

Har dessutom gått och blivit med gymkort.

När jag rusade in på City Gross för inhandling utav äpplen och mandariner till Lillsessans kommande fruktstunder på skolan, såg jag att Womens Wellness hade öppnat nytt i samma lokal som affären. De hade dessutom premiär dagen till ära med medlemserbjudande och rundvisning. Detta är ett gym för endast tjejer, något jag personligen gillar. Slippa spännisar och åmande brudar som inte kan tänka sig att svettas osminkad.

Så, September visar sig bli månaden då tanten börjar träna. Kanske kan jag äntligen få bukt med vikten, gå upp ett par kilo och få behålla dom också. Jag hoppas verkligen det.

Vi får väl se hur det går med motivationen om ett par veckor. Den tiden då man får plötslig ledvärk, plötslig sömnbrist och man letar ursäkter till att inte "kunna" träna. Men ska inte ta ut något i förskott. Träna, tjo!

September är liksom en bra månad överhuvud taget. Skriver manus inför en tävling, skickat in ansökan för utbildning i vår och nu, gymkort. 

  Med framtidsplaner och drömmar, växer oxå inspiration & motivation

Tja, det var lite från min Söndag. Häpnadsväckande intressant, va?

Hur är er Söndag?

Detta är viktigt.

Viktigt att sprida. Viktigt att se. Viktigt att prata om.

Så se den här videon. Prata med någon om det. Sprid den vidare.

Det är okej att känna.

För mer info, ta er in på Ung Cancer.

Kärlek! <3

Har just sett filmen Svinalängorna, av Pernilla August.

Den handlar om Leena som med man och barn åker till Ystad, där Leenas mamma ligger för döden på ett sjukhus. I samband med resan och väl där brottas Leena med minnena från sin  svåra barndom under 70-talet, fyllt av alkohol och våld.

Filmen letade sig innanför huden på mig. Vartenda nerv satt på helspänn och känslorna visste inte vart dom skulle ta vägen. Alla fantastiska skådespelare satte sig innanför huden och vetskapen om att det finns så många barn som dagligen växer upp på samma sätt som det porträtteras i filmen, gör att den lämnar ett ännu större avtramp i mig.

Och jag tänker på mamma som hade styrkan att kasta ut min biologiska pappa, han lika trasig som Leenas pappa. Hon lämnade ett trasigt liv hos en trasig man och tog sina barn därifrån. Det är jag evigt tacksam för.

När filmen tog slut grät jag floder. Över hur bra den var. Vilket spår den lämnat hos mig och för alla de barn som har levt och som fortfarande lever i trasiga hem.

Plötsligt känns kladd på diskbänken fjuttigt oviktig.