Mobbing.

En energifrätande & själadödande pest som så många genomlider varje dag.

Det involverar ALLA.

Och att se denna film med Jonah.

Hjärtat värker och det svarta hål som fanns när man själv var drabbad darrar i minnet.

Se den här filmen & dela den.

Jonahs mod är värt att belysa.

Kärlek!

Plingelingepling!

Vaknade till larmet och dagen-efter dofterna som låg likt en dimma i vårt hotellrum. Utsläppta på bete, utav en mycket frikostig och snarkande make. Slog av larmet och låg & funderade på hur och när mannen med Skägg kom indråsande, då jag själv varken hört eller märkt någonting på hela natten.

Plötsligt vaknade kaffetarmen till liv och inom loppet av två sekunder var jag halvvägs ut från vårt hotellrum. I dörröppningen dividerade jag snabbt med mig själv över om jag skulle klä på mig först eller ej, men kaffetarmen krävde uppmärksamheten och det fick bli pyjamasklätt och rufsfrisyr vid frukostbordet.

Det var jag och ett par gäspande hotellgäster vid frukosten. Att kalla frukosten dignande är väl att ta i, men det fanns åtminstone yoghurt, flingor, frukt, bröd, pålägg, juice och KAFFE. Eller, mja...brunt kaffedoftande vatten snarare. Falsk marknadsföring kallar jag det.

Pausade frukostintaget och brunvattensörplandet, med att gå och väcka ett gäng dagen-efter gubbar så att även dom skulle få chansen att äta något. Då passade jag även på att klä på mig och kasta en blick i spegeln. Ojdå. Nämen hejsan påsöga!

Efter utfodring och Resorbintag där dagen-efter-feelingen var som starkast, slappade vi ett tag på självmordshotell...eh, Hotell Jörgensen. Jag och maken drack 5-6 koppar brunt kaffevatten, vilket är 2-3 koppar riktigt kaffe enligt vår standard.

Vi stod utanför hotellet i solen för en förmiddagscigg när en pundare kom förbi. Han stannade till vid oss och även om han på grund utav sitt missbruk svamlade en jäkla massa, armarna for till höger & vänster och benen gick i trappor, så var han rolig och jäkligt trevlig. Han berättade att han gillade metal, att han en gång haft tuppkam som jag, att han kom från USA eller Kanada och att det runt hörnet fanns ett ställe som var öppet dygnet runt.

Vi bjöd snubben på en cigg och såg honom sen gå i trappor längs gatan i sina vinterstövlar, sina smutsiga jeans och sin gröna huvjacka. Alla människor han mötte längs vägen vägrade ge honom ens en blick. Sånt gör ont i hjärtat att se. Att en människa slutar ses som en människa, pågrund utav att den personen är i ett missbruk.

Efter ett par timmars slappande tog vi oss ner på stan och till Ströget. Vi kollade in folk och gränder, käkade lite burgare på Burger King och strosade sedan ner till Irish River.

    Lyckan total när stället serverade rödvin!

  Mannen med magiska gitarrfingrar läppjar på finöl.

  Trumguden med latinoblod gillade också läppjandet på finöl. Arriiba, tjoade han och läppjade.

  Gentlemannen med keyboardfingrar ville läppja dubbelt och se så glad han blev när han fick göra det. Han ville nog tjoa Arriiba, men likt den gentlemannen han är fingrade han försiktigt på drinkpinnen och fnittrade vackert. Fast på ett mycket hårdroxigt sätt, såklart.

  Älsklingen med skägg ville inte alls läppja på någonting. Utom möjligtvis varmt kaffe. Ja, tills dess att han tog en whiskey. Då fnittrade han och keyboardisten ikapp. Lite tufft sådär.

På stället saknades bandets basist med flickvän. De turistade likt två turturduvor på museum och drack varm choklad på mysställen. Inte så himlans lätt att få det hårdroxigt, men gulligt iaf.

Vi mötte upp turturduvorna och promenerade i samlad trupp till the Rock, för helgens första festivaldag av Denmark Rock Festival. Med mig hade jag köpt en flaska rött vin, att ställa i backstage baren. Gulligaste personalen tog hand om den & serverade mig var gång jag gick dit. Hur många svenska barer kan man göra så på?!

  Golvet framför scenen inne på the Rock.

Vi var ganska tidiga och passade på att kramas med Lars från Manticora (som anordnade Festivalen) och hans ursöta fru Frederike. Nedanför backstageområdet höll banden på att soundchecka och det var ett evigt spring med instrument till höger & vänster.

  trum,trum,trum och plink,plink,plink i en evighet för att få till det perfekta soundet. Själv stod jag på backstagebalkongen och läppjade på rödvinen. Lite tufft, sådär.

 Så blev det kväller och banden började spela. Efter att ha druckit, eh..läppjat lite, eh..en del vin kom jag på att lite foton på band kan vara bra.

Sagt och gjort.

Urban Primate

            Helt okej band, som rent tekniskt var rätt hyffsade. Publikantalet var inte så stort och låtarna var väl, sådär.

Persefone

          Lite bättre band teknikmässigt med lite roligare liveframträdande. Helt okej+ får jag väl säga här. Erkänner att jag faktiskt fotdiggade och huvudskakade lite mellan varven.

Så tog tanten paus för vindrickande och häng i backstagebar. Vimlade skulle man väl kunna kalla det, även om det mest blev "tjoho, party!". Eller, det där lät ju jäkligt tufft och hårdrock. Tjoho, party lät det absolut inte. Mer åt growl, yeah, fuck och blod. Typ. Slänger in en trippel sexor för att förstärka hårdrockskänslan ytterligare.

Divided Multitude

        Riktigt duktiga musiker och jag tyckte de var ganska bra faktiskt. Något jag tyckte var lite kul, var det faktum att sångaren konstant ställde sig med ryggen mot publik och gjorde dramatiska arm och kropprörelser med kroppen mot trummisen.

Typ såhär:

Så här:

Och såhär:

  Jag räknade inte alla gånger detta dramatiska utspel utfördes. Slutade räkna och se på dom efter 10:e, 11:e gången. Synd på ett bra band, när fokus läggs på fel sak kan jag tycka.

Efter ett par (tre? fyra?) glas vin till och makens jägersiffra stigit i ordningen, kände både han och jag att vi var klara med the Rocks för denna kväll. Vi hade varit igång från hotellet sen 11:30 och började känna oss ganska möra och smått vingelfotade.

Tyvärr innebär detta att vi missade Manticoras gig (och foton från detta), men en säng och nattkäk lockade för mycket för att kunna motstås.

Efter resorb, huvudvärkstablett och avsminkning var det fantastiskt skönt att somna bredvid mannen i mitt liv.

Slut på dag två i Köpenhamn.

Sitter i bilen, påväg till sessans skola.

Ur bilstereons högtalare ljuder tonerna från Melissa Horns nya skiva och låten Under löven. Hennes spröda stämma och djupa texter förstärker höstfärgerna utanför bilfönstret. Flera gånger vill jag stanna bilen, kliva ur och uppleva hösten.

Sessan pratar. Frågar om jag har gjort något sådär riktigt pinsamt nångång. Som vuxen.

Jag funderar en smula och säger att jag inte tror det. Att det är en fördel med att bli äldre. Man bryr sig inte riktigt längre om vad nån annan tycker.

Hon hummar till svar och fingrar över knapparna på sin kofta. Som om det tål att funderas på.

Så är vi framme vid skolan. Hon tvekar en smula innan hon lutar sig fram för att kramas. Som om hon funderade på pinsamheten i om någon såg att vi kramades, men beslutade att hon inte brydde sig. Doften från hennes hår letar sig in i näsborrarna på mig. Vi önskar varann en fin dag och säger hejdå.

På vägen hem från sessans skola höjer jag volymen på stereon och låter Melissas sång gå på repeat. Möter morgontrafiken på väg till arbeten in mot stan. Ser höstens färger återigen. Känner ett behov växa inom mig.

Stannar vid brevlådan. Kliver ur. Öppnar det gnissliga locket på brevlådan och tar ut morgontidningen. Ser löven och känner behovet återigen.

Morgontidningen hamnar på passagerarstolen i bilen. Jag stänger dörren. Fyra steg bort från bilen och behovet blir uppmärksammat.

Med fötterna nerkörda i lövens prassel står jag.

Känner vinden leka sig runt mig. Doften av jord slår mig. Jag tar min ena fot och sparkar till så att löven yr. Skrattar till. Jag och löven. Jag bland löven.

Bonden puttrar förbi på sin traktor och jag ser honom förvånat lyfta sin hand till en hälsning. Som om han klurade på om jag blivit skvatt galen.

Jag vinkar glatt tillbaka. Känslan av att jag skiter fullständigt i vad bonden ska tro, gör att jag avslutar vinket med att sparka till löven en gång till.

En sista blick ut över höstlandskapet innan jag lyckligt kliver in i bilen igen. Den letar sig över grusvägen till garageporten och mina kinder känns rosiga av höstvindens kyss.

Gårdagkvällen.

Uppsalas hårdrocksklubb KROM. Vänner i överflöd. Vin som smakade mums. Musik som får själen att jubla. En ganska bra sammanfattning, om ni frågar mig.

Pressade ner plattfötterna i ett par highheels och smetade färgpalett på ögonlocken. Typ såhär.

  Skor & väst, Shock. Top,Novaqueen och byxorna ett par donerade som Lillsessan inte vuxit i än. 

Stod längst fram när Detained lirade. De stod som förband till Corroded som headlineade denna afton.

Så jäkla stolt att kunna säga - Det är min svägerska som sjunger där! känner henne! min själasyster som tar tonerna!

  Min vackra själasyster. Vacker innifrån & ut. Med en röst som sparkar stjärt på de flesta.

  Ni är så jävla bra. Ni kan gå hur långt som helst. Men det vet ni redan. All lycka!

  Hjärtat med skägg har vikarierat bakom trummorna. Ikväll lämnades trumpinnarna över till bandets nye trumgud, Thomas Olsson. All lycka!

Har du inte hört Detained, ber jag dig att klicka här. Skruva upp volymen och njut!

Kvällens bästa måste nog ändå vara timmarna inne på damtoaletten med brudarna. Att få kärlek över bloggen jag skriver, gjorde verkligen min kväll. Att få höra att orden jag plitar ner är läsvärda. Att någon gillar det jag skriver. Tack!

När sen stället stängde & folket drog vidare till Bullit och efterfester, valde jag och mannen med Skägg att hellre åka hem. Ett val jag är mycket tacksam över idag. Bytet från höga klackar till raggsockor & pyjamasbyxa var en himmel och ett paradis för denna tant.

Idag såg jag i spegeln att gårdagens partypingla bytts ut mot en påsögd tant i knullfrisyr och pyjamas. Med lite pannknack och en gång som för tankarna till en stjärtpåsatt kärring med snea höfter.

Ett tecken på en mycket lyckad kväll!

Detta är helt fantastiskt och lyllo alla de förvånade lunchgäster & förbipasserande som fick uppleva det här.

Såhär borde det vara på ALLA köpcentrum!

Tänk er en barnfamilj som är ute och åker bil nånstans.

Solen strålar och de passerar kohagar, träd och lastbilar. De är påväg någonstans. Hem eller bort, whatever.

Så slår de igång en låt & då DEN låten kommer upp, brister alla ut i sång tillsammans. För att alla kan texten, då de har sjungit den så många gånger förr. Mamman och pappan ler när dera ögon möts. Barnen i bak kanske klappar händerna i takt och det är så ljuvligt och familjärt alltihop. När sångraden alla kan bäst kommer, då tas det i från tårna och sjungs hellre än bra. Men härligt är det.

Så brukar vi göra.

Till vilken låt?

Är hemkommen från en Close-Up kryssning, av sällan skådat slag.

I glaset jag höll i handen, fanns ett överflöd av Fireball & Sprite. Av någon konstig anledning aldrig riktigt tomt.

  Mmm...kanelwhiskey och sprite. Halsbränna? JA! värt det? JAPP!

Tror bestämt att de närmast kommande 14 dagarna kommer att bjuda på rapar med kaneldoft. Kan lätt bli så när intaget blivit en del.

Mannen med Skägg hamrade på trummorna i F.K.U och de gjorde ett lysande arbete hela gänget. Stolt stod jag nästan längst fram med fyra magra fingrar i luften.

När klockan ramlade på framåt 01, sparkade jag ut partyfolket ur hytten. Tanten längtade mer efter pyjamas och sova, än barhäng och metal.

Vid 10-tiden klev jag och Skägget upp, tog ett par koppar kaffe och inväntade att-bli-människa stadiet skulle infinna sig. Ganska snart såg jag mig själv gå till baren och beställa. Vad? Fireball & Sprite igen, minsann. Kittlade dödsskönt i kistan.

Såg bandet Skitarg och Vader, båda svinbra och proffsiga.

Skitarg med sina clownplyten och ponytail rev även av guldlåten "bryta nacken av din häst", som fick publiken att haka på. De är skönt galna=)

Måste ändå säga att jag blev mest imponerad av Vader. Killarna är sjukt proffsiga och ljudet var klockrent. De har 200 gigs per år, vilket ger en ganska klar bild om hur samspelta de är.

Sprang bort till cafét för att införskaffa mig en macka, då mat i magen är en bra idé. Där fann jag ett något intressant erbjudande...

Något billigt och smaklöst erbjudande, men kanske var det någon som nappade?

En smörgås senare, toppades systemet med ytterligare ett par Fireball och sedan kaffe innan vi plötsligt var framme och det var dags att åka hem. Det lastades instrument och merch, rattades mot Uppsala och innan vi visste ordet av var vi framme.

Möttes av en Lillsessa som bjöd på chokladbollskaka och underhållning i form utav dans.

Nu har kroppen fått på sig en Onepiece, magen lite mat och armarna har fått kramat ett tonårstroll och en sessa.

På båten var tanten 20 igen. Nu känner jag mig plötsligt närmare 50.

Tänk, så det kan bli.

Adeles originalversion må vara helt fantastiskt på alla sätt och vis.

Men min favorit är ändå versionen som sjungs utav Jorge & Alexa Narvaez.

Samspelet mellan denna pappa och hans fantastiska dotter. Kärleken som skiner igenom dataskärmen och får mammatarmen i mig att totalt krackelera.

Jag älskar detta.

Höj volymen och njut!