Blev hämtad på stationen.

Stod där med jordens tyngsta resväska och bokkasse och med tröttheten någonstans i knävecken. Ur bilen kom mannen med Skägg och Tonårstrollet, tog väskor & lyfte in dom i bilen. Bjöd på kramar. En lillsessa med skutt i fötterna, in i famnen.

Hur jag saknat dom.

I bilen hem. Tusen meningar i sekunden från lilltjejen. Om vad hon gjort på skolan, i helgen, vilken film hon såg i Lördags, vilket godis hon åt, att hon cyklat med kompis och att hon startat ett band. Tonårstrollets ord om den där boken, det där tv-spelet, att han sovit hos polare. Mannen med Skäggs hand om min, medan bilen letade sig ut från stan och hem till skog, kohagar, landet.

Och hur hade jag haft det då?

Jag berättade om att jag träffat min idol Johanne Hildebrandt och köpt hennes bok. Att jag träffat på Martina Haag och Malin Wollin och berömt henne för hennes blogg. Köpt deras böcker också. Om att jag sett Carolina Gynning och att hon var kortare än jag trott, att jag träffat Dolph Lundgren och att han var smartare än jag trott. Om att jag på hemresan delat tåg med Östen med resten. Men barnen var sådär måttligt intresserade över vem jag träffat. Ingen som dom känner ju. Och det var ju inte Justin Bieberklass på det, enligt dotter. Nähä.

Att jag köpt Johan Theorins bok Sankta Psyko, till mannen med Skägg, att jag druckit vin som smakade äppelpaj och gosat med hundar och hängt med fina Cissi och Ryno. Och deras goa barn.

- Och du har färgat håret, mamma! Snyggt!

Det var liksom det som imponerade på dottern. Att mamma kom hem med lila hår. Vem bryr sig om konstiga namn på personer som skrivit böcker då?

Och vi kom hem.

Till pälsingen som krävde mat och ignorerade mig. Till en undanstädad lya som mannen med Skägg stolt visade upp. Och ursäktade att golven inte dammsugits. Som om jag brytt mig om det.

Plötsligt var allting tillbaka till det vanliga igen. Dansande sessafötter och spelande tonåring. En man med Skägg i studion och en frustande kaffebryggare. Inköpslista och veckoplanering. Raggsocksfötter och blogg.

Själv är jag i tanken fortfarande kvar i Göteborg. Med känslan om att jag nästa år är någon som har en bok i näven jag själv har skrivit. Det finns som ett framtidsmoln jag tänkt sträva emot iallafall.

Ja, nu pockar en dotter efter uppmärksamheten.

Mamma är hemma igen.

Idag sticker jag till Göteborg.

Gårdagkvällen bestod i att yra runt, leta kläder, packa i, ångra sig och packa ur för att sekunden efter packa i samma igen. Högklackat, ja? nä? jo, ifall att. Kavaj? nä..eller? mja, kanske att..nä, förresten. För tänk om jag skulle komma ner till Göteborg och ångra det där plagget som inte fick följa med. Hemska tanke..

Samtidigt har sessan ryckt i navelsträngen. Sådär kännbart eftersom jag ska åka bort. Trotsat lite extra, testat lite mer och velat vara nära, nära mest hela tiden. Som om jag skulle stanna borta en hel evighet.

Jag pratade med Tonårstrollet igår om att jag åker bort idag.

- Skönt att du åker bort några dagar.

- Meh? kan du inte låtsas att du kommer att sakna mig och säga som sessan: "näe, åk inte.."

- Varför skulle jag det? du ska ju iväg och göra något roligt. Det är väl bra?

Åh. Fantastiska unge.

Just nu såsar jag över kaffet. Strax sparkar morgonrutinerna igång, samtidigt som jag ska hinna duscha och fixa iordning mig. Försöker intala mig själv att inte stressa. Att ta det lugnt, så att det inte slutar med att jag likt en blöt fläck skvalpar omkring på sätet där i kupén.

Jag drar till Göteborg idag.

Jävlar så kul det ska bli!

Blott 10 grader utanför fönstret denna morgon.

Till morgonkaffet blir det glimtar av sommaren som var. Inte för att sprida salt i de frusna såren, utan för att värma dom. Vilken fin sommar det var..

Jag hade inte kunnat säga det bättre själv!

Lady Dahmers läsvärda blogg, hittar ni HÄR.

Vissa börjar dagen med att långsamt sträcka sig och filosofera, med blicken fäst i taket. Eller att älska passionerat medan barnen ser på morgonteve.

Här väcktes jag av en kattröv i ansiktet.

Bacons sätt att övertydligt säga - Kliv upp lata tvåfoting och ge mig käk!

Så det gjorde jag. Ur kärlekshavet med nakna fötter och skyndade mig med utfodringen till en svältande pälsing.

Kärlekshavet förresten.

De där två dubbelsängarna ihopsatta till en jättesäng. Med plats för ett Skägg, jag och en Lillsessa. I ett rum där Tonårstrollet sover två meter bort. Möjligheten till lite rull i sänghalm när andan faller på, decimerad till att passa på när ungarna är i skolan. Liksom inte alltid man är het på gröten när man har klivit upp 05:30 en vardagsmorgon.

Men man gör det ändå. Passar på med sömnpåsar under ögonen. För att behovet överstiger tröttheten och längtan efter att dela nakenheten fullt ut med den man älskar växt sig stor. Och efter varje gång lovar man sig själv att nu ska det inte dröja lika länge till nästa. För att det är så förbannat skönt att hänge sig så totalt. Lik förbannat ramlar vardagen in och stör ens mojo med oorken till passion.

Ett eget sovrum. Utan sessaben slingrande under täcket. Utan sessans gosedjur och Tonårstrollets snarkningar två meter bort. Utan en överblick över gårdagens vardagsrumsstök och utan en krävande pälsing som tycks svälta jämt. Hur jag längtar efter det.

Då ska jag vakna en Söndagsmorgon utan en kattstjärt i plytet. Utan en sessa med hårgloria på huvudkudden och armar utslängda över mig. Bara jag och ett Skägg. I vårt egna sovrum. Total hängivelse när andan faller på. När lusten kliver in och immar igen rutorna.

Tills dess, petar jag katthår från ansiktet, brygger morgonkaffe och klurar på om inte Måndagens förmiddag utan barn kan få bjuda på lite passion en förstulen timme eller så. Hoppas att tröttpåsarna och vardagsfixet inte sabbar min mojo då. Att inte oorken ramlar in och fuckar upp erotiken.

Vi håller en tumme på det.

Detta går ut till alla dom som inte passar in. Som kliver utanför ramen och vågar vara sanna sig själva. Som vägrar följa strömmen.

Fortsätt skina.

Du är fantastisk och inte ensam. Du är regnbågen på himlen som behövs efter en regnig dag.

Kärlek till er!

Med lite fantasi, en kartong och två prinsessor kan en solig höstdag förvandla en altan till ett café.

Två paraplyer får agera solskydd och kartongen kan närsomhelst förvandlas till ett skepp att segla ut bland molnen med.

Detta medan en mamma njuter höstens sista värme i sällskap av sin svärmor.

Hur ser er Lördag ut?

Nä, men det är okej.

Och det var okej. För det brukar gå bra att lura sig själv just det. Att det går bra, är okej. Att kleta på lite smink och köra på, tills påståendet blir sanning. Så jag körde på. Hela morgonen och förmiddagen. Gjorde ärenden och träffade en vän. Allt bra. Det går bra. Hämta en son och det ska gå bra. Komma hem och...det går inte längre!

Tanken var att jag skulle åka in till stan på kvällen. Umgås med två oerhört vackra människor, innifrån och ut. Men hur jag än ville träffa dom, så insåg jag att det gick inte. Blotta tanken på att klä upp sig, sitta i lokal bland en massa helgfirande människor bidrog till större ångest än att stanna hemma. Så jag avböjde. Tackade nej.

Så var det hämtning av en dotter. På en badplats där hela skolans fjärdeklassare med syskon och föräldrar fanns. Där det grillades och lektes lekar så det stod härliga till.

Och vi hade bestämt jag och en sessa att vi inte skulle bli kvar. Att vi skulle hem, där en kompis till sessan väntade.

Men såklart på en blott tioårings vis, var besvikelsen stor där och då. När jag var den enda utav förälderna som endast kom för att ta med sig barnet hem. Alla andra hade packade matsäckar och rosiga kinder och härliga föräldrar som umgicks. Såklart det känns värdelöst att vara den enda som skulle hem.

Och jag kände mig så hemsk.

Likt en moloken svans, två meter efter en argstegad Lillsessa som var så besviken gick jag.

Då snubblade jag.

Eller nä, det gjorde jag så fan inte. Jag föll. Mentalt föll jag totalt in i dimman. Svalde tårarna som bildade en tjock klump i halsen och mantrade "inte gråta nu, inte gråta nu".

Då ringde telefonen.

Min själasyster i andra änden jag älskar så. Då brast det. Vartenda damm släpptes fri och jag grät. Grät och grät. Ångesten med sin gastkramande hand fångade in mig och vägrade släppa.

Vägen till bilen kändes milalång och jag mötte käcka föräldrar med packade matsäckar och tefatsögon. Kände hur deras blickar brände nacken och jag blev osynlig. Min hand kände en liten hand som letade sig in och jag tog den. Blev synlig. Såg ner på en lillsessa med förvånad blick som undrade så varför mamma plötsligt är så ledsen.

Jag förklarade att jag är trött. Sovit för dåligt, ätit för slarvigt, förkylning kvar i kroppen. Jag sade att det kändes förjäkligt att vara den enda föräldern som släpade med sig henne hem. Att jag förstår om hon är arg.

Hon tittade upp på mig.

- Men snälla mamma. Det är inte världens grej att hänga på en badplats. Inte skitviktigt förstår du väl. Nu åker vi hem tycker jag. Räkna hur många sekunder det tar för mig att springa till bilen!

Hon släppte handen och sprang. Sprang för sitt liv. Och genom tårarna räknade jag sekunderna. Mina blöta kinder mötte mammorna och jag räknade högt. Så att alla skulle höra. Gråträknade till 49, men ropade 53 och såg en liten tjej segervisst hoppa bredvid bilen.

Vi åkte hem och Lillsessan berättade om sin dag. Om allt hon gjort. Allt hon upplevt. Vi kom hem och där var mannen med Skägg. Och Tonåringen med kompisen framför spel. Och sessans kompis med glada ögon som mötte oss vid bilen.

Där var hemma och jag andades med magen igen.

Trött i själen, men glad i hjärtat.

Det må vara lite trasigt just nu, men det är okej ändå.

Faktiskt.