Ibland kan jag önska att jag hade en tidsmaskin.

Då skulle jag ta mig till åren 1985 och fram till 1988, besöka skolan där den där lilla flickan med långt hår och svankrygg gick och svalde sig igenom skoltiden.

Hon svalde därför att hon inte ville visa hur mycket glåporden och utfrysningen sved, ända in i själen. Istället trasades själen sönder & hon grät sig igenom varje natt.

Där står hon ju. I kön in till skolans matsal.

Jeansen har hennes mamma lappat åt henne för att "så klär sig alla andra". Fast lapparna på knäna är lite barnsliga för mamman tog de tyger som fanns hemma. I försöket att passa in, blev det bara fel.

Flickan drar i jeansskjortan. Vill vara säker att den inte visar hennes snea rygg, eftersom denna jävla rygg lockar till sig glåporden likt en magnet.

Kön fylls på. I längan av barn har äldre barn tillkommit.

- Ankan! hahaha! ankan!

Flickan i jeansskjorta stirrar rakt ner i brickan hon håller i sina händer. Som om orden skulle tystna om hon inte lyssnar. Tårarna bränner i ögonen och magen värker. De lärare som finns omkring ses fullt upptagna med något annat och ser inte, eller väljer att inte se.

För att se, innebär ju att behöva göra något.

Här vill jag kliva fram.

Jag vill kliva fram till flickan med darrande händer som gråter sig igenom nätterna och se henne. Se henne och kolla om jag kan få sitta vid hennes bord. Jag vill ställa mig mitt i matsalen och skrika åt alla dom som ser på, men ingenting gör. Den där massan av "jag har inte gjort något".

Ilskan i mig vill greppa de "tuffa" killarna i kön och trycka upp dom mot väggen. Ta ut varenda liten punkattityd med sparkar och slag. Fastän jag vet att detta är helt fel sätt att ta tag i det.

Flickan i jeansskjortan har satt sig vid ett bord långt bort. Sådär för att inte riktigt synas. Hon skrapar med gaffeln i maten och sväljer. Blicken ses fäst i tallriken och hon önskar sig själv långt bort därifrån. Hon hör skratt från något bord längre bort och tar för givet att det är åt henne det skrattas. Såklart.

Men tidsmaskiner finns inte och den resan kan jag inte göra.

Det enda jag kan göra är att vårda den lilla flickan inom mig och välja att agera när jag ser andra utsättas. Som förälder har jag fått chansen och det fanns aldrig en tvekan om att ta den.

För det finns så många andra som varje dag sväljer sig igenom sin skoltid.

Mobbing handlar om hela skolan, inte bara mobbare vs de mobbade.

AGERA!

Inne på Aftonbladet finns en artikel med mig. Den hittar ni här. Petra Mede har skrivit en viktig och läsvärd krönika. Den hittar ni här. "Mobboffer, du får skylla dig själv!"

Om alla blev sedda, skulle ingen önska sig bort...

 

mammavarg

20 augusti 2011 18:46

Känner igen mig SÅ!
Det värsta är att jag insåg precis att jag fortfarande sväljer. Inte glåpord och elakheter, för det slipper jag utsättas för numer. Men mina egna känslor. Alla känslor jag tror att jag inte är berättigad till.
Saker och ting sätter verkligen sina spår... :/

http://cryinphoenix.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej dagboken. Måndagen ljusnades och vi lastade en dotter och övernattningskläder i bilen. Sonen fick stanna hemma och vattna katten. "mot äventyyr" tjoade vi samstämmigt i kör när bilen rullade ut på vägen. I Norrtälje spatserade vi på bästa turistm...

Efter ett biobesök tog vi tillfället att besöka stadsparken i Uppsala. Nova älskade varje sekund av det. Men som hon sade: - mamma, lova att vi inte åker hit för ofta! Jag vill ha såhär kul jämt. ...

Det här är sången till mig själv.   Till min egosyster, mitt jag. Så lång vilsenhet utan fokus, där törnarna tilläts rasera mina kläder.   Till barnet från förr: det blir bra.   Till tjejen från förr: Det är inte ditt fel.   Til...

Man kliver upp. Tar två steg från sängen & är i vardagsrummet, som bär spår av gårdagens filmvisning med familjen, lillsessans pyssel och Tonårstrollets häng framför dator. På bord: muggar & glas. På golv framför teven: Nintendo 64 & dess spel.   ...

Så kom 2012.   Vi skålade ut 2011 bredvid ruinerna av vårt tidigare hem. Med leende läppar och skratt.   Läppar bedövade av vinet, känslorna utanför kroppen & ända in i själen. Familj & vänner i kylan som fick näsorna att lysa rödaktigt. Kräf...